Strömförsörjning av en rigg: kontakter, risers och kretsen den kopplas till

Delen som faktiskt går fel

Kort tar sällan livet av riggar. Kontakter gör det. Nästan varje bränd lukt, brunfärgad kontakt och mystisk omstart i en miningrigg beror på att en bit koppar får bära mer ström än den var konstruerad för, oavbrutet, i månader.

Det gör detta till det enda området där siffrorna är värda att kunna i stället för att uppskatta, eftersom felet inte är ett kort som slutar fungera. Det är värme där du inte planerade för värme.

En kabel per uttag på kortet

En 8-pin PCIe-kontakt är klassad för 150 watt, vilket vid 12 volt är cirka 12,5 ampere genom den kontakten och kabeln bakom den. En 6-pin är klassad för 75, och moderkortets kortplats levererar ytterligare 75 på egen hand.

Många nätaggregat levereras med kablar som har två kontakter på en ledning, en andra kontakt som hänger från den första. Det finns för kort som drar lite, och det är det enskilt vanligaste misstaget i en rigg. Att mata ett korts två 8-pin-uttag från en sådan kabel ber den enda ledningen att bära båda, cirka 25 ampere, genom kabel som valts för hälften.

Regeln är enkel och har inga undantag värda att ta: en kabel från nätaggregatet per uttag på kortet. Om nätaggregatet inte har tillräckligt många separata kablar är det inte rätt nätaggregat för det kortet, och ingen adapter ändrar det.

SATA-risern, den klassiska riggbranden

En riser behöver egen ström eftersom den matar kortet med de 75 watt som kortplatsen normalt skulle ge. Risers levereras med flera uttag att välja mellan, och ett av dem är fel.

En SATA-strömkontakt är klassad för 54 watt. En riser kan behöva mer än så. Det är en kontakt konstruerad för hårddiskar, med små platta kontaktytor och en vana att vara krympt snarare än lödd, och den får bära mer än sin klassning dygnet runt. Det är därför bilder på smälta SATA-kontakter är en egen genre.

Använd 6-pin PCIe-uttaget på risern, eller Molex, som är klassat mycket högre. Om en riser bara har SATA är det en riser att slänga snarare än att anpassa, och en adapter från SATA till Molex gör det värre i stället för bättre: den svaga kontakten finns fortfarande i kedjan, nu med en extra skarv.

Koppla inte heller flera risers i kedja på en kabel. Räkna watten på kabeln, inte antalet kontakter den råkar ha.

Den nyaste kontakten förtjänar egen omsorg

16-pin-kontakten på nya kort med hög effekt har en väldokumenterad historia av överhettning och smältning. En revision kortade avkänningsstiften så att en kontakt som inte sitter helt i oftare upptäcks, men rapporter om smältning har fortsatt, eftersom det underliggande problemet är ett kort som drar nära det kontakten är klassad för genom kontaktytor som alla måste dela lasten jämnt.

Om du kör en sådan: tryck i den tills den klickar och kontrollera sedan att chassit inte har dragit den snett, undvik skarpa böjar nära kontakten, använd inte en adapter från tredje part om du inte har ett särskilt skäl att lita på den, och titta på den då och då. Ett kort som körs nära sin gräns i månader har ett tuffare liv än den stationära användning som de här kontakterna testades för.

Dimensionera nätaggregatet

Summera vad korten drar vid den effektgräns du faktiskt kör dem på, inte vid standardvärdet, och lägg sedan till ungefär 100 watt för moderkort, processor, lagring och fläktar. Lämna sedan marginal i stället för att dimensionera exakt efter summan.

Skälet till marginal är verkningsgrad snarare än säkerhet. Ett nätaggregat är som mest effektivt någonstans i mitten av sitt område och sämst i båda ändarna, så en enhet som körs ständigt nära sitt tak slösar mer av det du betalar för och blir varmare på kuppen. En 80 Plus-klassning är ett mått på den verkningsgraden, och på en maskin som körs oavbrutet är skillnaden mellan nivåerna riktiga pengar snarare än en detalj i ett datablad.

Två nätaggregat i en rigg är normalt över en viss storlek, och det som måste bli rätt är att de startar tillsammans och delar en gemensam jord, vilket är vad en synkroniseringsadapter är till för.

Vad ett uttag faktiskt klarar

Det här är begränsningen folk stöter på sist och borde stöta på först, eftersom det är den som rör byggnaden snarare än riggen.

Kretsar är inte klassade för kontinuerlig användning vid sin fulla siffra. En last som körs timme efter timme räknas som kontinuerlig, och den vedertagna gränsen för det är 80 procent av kretsens klassning. På en krets på 15 ampere vid 120 volt är det 12 ampere, cirka 1 440 watt. På en krets på 20 ampere, 16 ampere, cirka 1 920. På en krets på 16 ampere vid 230 volt är det ungefär 2 900 watt.

Det gäller hela kretsen, inte uttaget: allt annat på samma säkring räknas mot samma siffra, och det är så en rigg som har gått i månader löser ut en säkring första gången någon använder ett element i rummet bredvid.

Och siffran vid vägguttaget är högre än summan av korten, eftersom nätaggregatet inte är perfekt. En rigg med komponenter som drar 1 200 watt tar kanske 1 300 från vägguttaget. Mät det med en mätare som du kopplar in i uttaget i stället för att summera specifikationer: den kostar väldigt lite och är den enda siffra säkringen bryr sig om.

Saker värda att göra en gång

• Köp strömkablarna från samma tillverkare som nätaggregatet. Modulära kablar följer ingen standard, och en kabel från en annan enhet kan ha en annan stiftkonfiguration, vilket förstör hårdvara direkt snarare än gradvis.
• Känn på kontakterna efter den första timmen på full last. Varmt är okej, hett är det inte, och hett vid en kontakt säger dig vilken.
• Ha en extra riser. Det är den del som troligast går sönder och den billigaste att ha på hyllan.
• Ge riggen en egen krets om du kan. Det tar bort hela den klass av problem där något annat i huset avgör din drifttid.